Ett resonemang om journalistik och den nya tekniken. Ett resonemang som tar sig metervis med vatten över huvudet.

Internet har öppnat upp möjlighet för vem som helst att publicera nästan vad som helst. Det finns enorma möjligheter till förtal och spridning av lögner helt utan att behöva synas eller berätta vem man är. Denna typ av skvaller finns det gott om på nätet och det är svårt att undvika. Samma sak med propaganda och reklam dold som nyhet eller forskning. Men de finns också möjlighet för ett socialt utbyte som aldrig förr. För information att delas, ifrågasättas och utvecklas. För information att sättas ihop och presenteras av människor utan några ekonomiska resurser för att sedan nå ut till världen. Samma värde av sanningsenlig information kvarstår, därför också samma kraft bakom värdet.

Med den nya tekniken måste självklart gammelmedia utvecklas. Mitt i allt detta måste proffsigt utförd journalistik existera. Oberoende av medium är journalism något specifikt. Det är ett yrkeskodex som ska följas i samhällets och medborgarens tjänst. Yrket är licenslöst för att alla som följer detta kodex med respekt kan göra journalistik.

Det är både att missa en möjlighet, en plattform för att nå folk och att inte ta sitt journalistiska ansvar om man förbiser teknikens nya marker. Det journalistiska ansvaret är detsamma som förr. Förut skvallrade folk på arbetet och på andra offentliga mötesplatser, man vände sig till nyhetsförmedling för riktiga nyheter. Denna situation har inte förändrats bara för att tekniken har det. Människor skvallrar och sprider fortfarande förtal, mer än någonsin kanske, men det är fortfarande journalistikens ansvar att finnas där med grundligt utformade och relevant producerade nyheter.

Den nya tekniken är också en möjlighet för nyheter att ifrågasättas och utvecklas. Det är en möjlighet till bättre journalistik eftersom medborgare kan direkt ifrågasätta nyheternas validitet. Detta kräver professionalitet i yrket då journalisters tillvägagångssätt kan enklare ifrågasättas. Detta i sin tur är baserat på journalisters ansvar till transparens. Att visa detaljerna för hur nyheten insamlats och konstruerats. Men det är också viktigt att journalister visar denna typ av transparens så att förtroendet för journalistik kan fastställas för medborgare.

Dock finns det risker med att vem som helst kan sprida vad som helst. Om vem som helst kan publicera det som gammelmedia själva inte får publicera, som information som är ett hot mot rättsäkerheten, vad händer då? Även om gammelmedia upprätthåller sitt ansvar blir det verkningslöst. Om källor som av journalister måste hållas hemliga läcker ut på nätet blir effekten lika verkningslös. Jag anser det dock viktigt att principerna upprätthålls. Om inte seriösa journalister fortsätter visa seriös journalistik vad finns då kvar?

Det är en dystopisk tanke att de instutioner av pålitlig journalistik skulle tappa sitt värde och försvinna för att bli utbytt av vinklad journalistik med dolda intentioner. Att det inte längre fanns en hierarki i informationsflödet som lämnade varje individ att själv försöka förstå samhället. Dock behöver vi inte journalistik för att vara resonliga och källkritiska men vi behöver en pålitlig instution som arbetar i medborgarens tjänst för att skapa förståelse och kompromiss mellan idéer i samhället samt arbetar för att dra fram orättvisor i ljuset så att medborgare kan bli varse och agera.

Jag var på en föreläsning med DN;s kulturredaktör Björn Wiman. Han vädrade en oro som jag hört från andra håll också. Att ett hot för framtiden är att många väljer endast de nyhetskanaler och bloggar som fastställer det som de redan vet eller tror på. Att man genom den nya tekniken kan måttanpassa sitt egna nyhetsintag efter sina förutfattade meningar. En oroväckande tanke. Jag skulle dock precis som i boken ”Elements of journalism” vilja hävda att i detta är det mer än någonsin gammelmedias roll att bevisa sitt värde. Att värdet av bra journalistik är konstant och kommer eftertraktas av medborgare oberoende av medium. Om gammelmedia inte ger sig in i nätsfären är det att inte ta sitt ansvar som tjänare för demokratin och för medborgaren. Det är i skuggan av detta hot ännu mer viktigt att säkerställa för medborgare validiteten och värdet i bra utförd journalistik och visa värdet av diskussioner baserade på konstruktiva resonemang baserade på argument.

I boken ”the nobility of spirit” talar författaren Rob Riemen om de intellektuellas ansvar till samhället. Begrunda detta stycke:

”[Albert] Camus knew that the only thing that justifices the existence of intellectuals was their responsibility to the world of ideas and the nobility of spirit. As guardians of civilization, they had a primary responsibility to indicate what was best in human life and to defend it in the public arena, to pass on a knowledge of values, to provide insight, to make distinctions, to protect the meaning of words. Not that doing so would change the world all that rapidly, but much is already gained when it is made publicly clear that lies are lies and that there is no power or fame that can make a lie into a truth”

Jag anser att journalister på många sätt är och ska vara dessa intellektuella. Att som Fox News tala i mun på gäster, stänga ner deras medverkan i sändning och endast välja att agera åsiktsmonglare gör mig personligen mållös. Inte bara för att det är ett skymf mot ansvarsfull journalistik men också för att vuxna människor kan bete sig så enfaldigt, respektlöst och trångsynt. Det är inte bara journalistik vi pratar om utan grundläggande mänskliga värderingar. Intellektuellt, moraliskt ansvar. Att de ens har mage att kalla sig själva ”fair and balanced”. En lögn är det. Det är banne mig inte ens journalistik.

Värdet av sanningsenlig information, granskad och ifrågasatt är konstant. Den är också alltid, skulle jag vilja hålla med Elements om, eftertraktad. När nyheter blir som i fallet Fox News måste reson och argument falla bort för att det överhuvudtaget ska gå att bedriva åsiktmongleri. Och i fallet med sensationsmedia är det ren ekonomisk feghet som styr. Trots att Fox News är en populär kanal visar Elements fler exempel på effekterna av när den journalistiska koden bryts. De är aldrig väl mottagna. För mig visar det tydligt att människor vill ha nyheter grundade på bra journalistik.

Det är ett stort problem när mediemoguler som Rupert Murdoch sprider vinklad journalistik och ”ger folk vad de vill ha” genom sensationsnyheter. Särskilt om tittarsiffrorna ökar och det blir många människors källa för vad de tror är rättvisa nyheter. Om värdet av strävan efter sanning, granskad och transparent information glöms bort börjar en form av nihilism råda. En idé om att allt är möjligt och att vad som helst är ok och sant bara för att man tycker så eller tror på det. Det är sådana ideér som har varit grunden till de extrema brott mot mänskligheten som Hitler och Stalin gjorde möjliga. Det är ett intellektuellt förakt att inte respektera de grunder som ligger till grunden för bra journalistik. Det är på många sätt en del av journalistikens vikt i ett demokratiskt samhälle. Det är en strävan efter sanning och ett ständigt ifrågasättande men med tydlig påminnelse om det grundläggande höga idealen. Journalistik hjälper hålla diskussionen på mattan och hjälper till att sträva efter kompromiss och lösning.

Men varför är Fox News då så populära? Det är en oroande fråga. Är värdet av journalistik inte uppenbart? Är det inte uppenbart att dessa lögner och halvsanningar som Fox News är ett hot mot förståelse och empati, två grundstenar i en bra civilisation? Vill de flesta endast ha sina åsikter besannade och strunta i resten? Är vissa så högfärdiga? Det är självklart ett problem om denna typ av informationskultur skulle ta den nuvarandes plats. Att vi kan välja ett informationsflöde som endast stärker det vi tror på eller bryr oss om för att undvika risken att bli ifrågasatta. Jag skulle vilja hävda att det, som sagt, är ett hot mot förståelse och därför empati.

Journalistik behöver inte vara opartisk i form av att journalister inte kan tycka eller att varje artikel måste vara baserad på hälften/hälften disposition. Däremot måste journalistik vara baserad på de grundläggande reglerna för diskussion. Reson, argument och strävan efter sanning och rättvisa i den Sokratiska meningen. Källor måste hänvisas och argument göras tydliga.

Mitt resonemang kan verka naivt. Dock tror jag att det är i grunden viktigt. Vad händer om allt fler nyhetskanaler blir åsiktsmonglare? och om de ökar i popularitet för att folk blir mest underhållna av dess intensitet och enkla världspresentation? Kommer seriös journalistik bli ett kall för den frustrerade medborgaren i en allt mer kommersialiserad värld? Allt är bara spekulationer men för det vi har nu är det essentiellt att bra journalistik bibehåller och visar sitt värde och utvecklas med tiderna men baserad på samma etiska grundstomme.Det är viktigt för ett fungerande samhälle.

Tom Hallin

New Journalism

I vanlig nyhetsrapportering finns det oftast inte plats för känslor. Fakta rapporteras med saklighet och innehåller inte djupare beskrivningar av hur händelserna upplevs. Skönlitteraturen kan däremot vara helt fri från fakta. Skönlitteraturen är lögner som genererar sanna känslor, det som Salman Rushdie säger i youtubeserien ”big think”:

What do we mean by truth in litterature? And clearly what we mean is human truth. Not photografic, journalistic, recorded truth. But human truth.

I den stil som kallas ”new journalism” försöker reportaget förmedla de sanna händelserna med den subjektiva uppfattningen, den mänskliga sanningen. Det som skiljer skönlitteraturen från reportaget är att reportern, enligt mig, aldrig får ljuga. Det gör dock skönlitteraturen hela tiden.

När Tom Wolfe väljer att beskriva Phil Spectors tankar utifrån Spectors egna huvud tar han sig egentligen ingen frihet för fiktion. Han använder sig av svaren från interjuvn med Spector och beskriver händelsen utifrån Spectors perspektiv. Genom att radera sig själv som reporter får läsaren förstå de tankevindlingar, den subjektiva uppfattningen, som fick Spector att agera som han gjorde. När skönlitteraturen är så bra på att förmedla känslor och reportern vill försöka beskriva det subjektiva, är det då inte bara ett effektivt verktyg?

Vi människor lever i en värld av abstraktioner. Ideologi, identitet, känslor, illusioner. Om man ska förstå något på ett djupare plan behöver man oftast förstå hur det upplevs. När man pratar om ämnen som nationalitet, religion, ägande osv. är det egentligen endast illusioner man talar om. Upplevda idéer. Istället för att beskriva det utifrån kan det vara mer korrekt att försöka beskriva det inifrån subjektet. Men utan tillräcklig information är detta inte möjligt och man får inte lägga till där det passar. Då blir det skönlitteratur. Det vill säga lögn.

Jag har precis läst böckerna ”Imperiet” av Ryszard Kapuściński och ”Hells Angels” av Hunter S. Thompson. ”Imperiet” försöker förklara effekterna, känslorna och anledningen till Sovjetunionens fall och den andra hur ett motorcykelgäng orättvist blev syndabock för lagen och utnyttjad som ett svarta får av en hel journalistkår. Båda böckerna är skrivna ur författarens perspektiv och i båda är de hela tiden närvarande. Genom noggrann research, tydliga beskrivningar av väl valda, talande, händelser målar författarna upp en bild. En bild som vävs genom historien och är större än dess delar. Om alla upplevelser endast hade varit sakligt beskrivet hade, anser jag, ingen sådan bild kunnat existera. Helheten är både det interna och externa. Läsaren måste uppleva, inte bara förstå, för att kunna skapa egna sinnesbilder. Men det är här gränsen också dras mellan fakta och fiktion.

Om man som Liza Marklund ändrar fakta så har man trätt över till fiktion. Det är alltså lögn. Ändrad fakta är lögn, subjektiva beskrivningar en sann uppfattning.

I både ”Imperiet” och ”Hells Angels” är de subjektiva upplevelserna och de valda beskrivningarna medvetet sammanvävda. Just för att de skapar den där stora bilden, helheten. Men det är journalistens roll att aldrig ljuga.

Så, där skönlitteratur kan skapa emotionell, existensiell sanning ur lögner kan journalistik skapa förståelse i det subjektiva. Gränsen är, enligt mig, tydlig. Det är journalistens roll att välja mellan beskrivningar, stilspråk, vinkel och perspektiv men allt måste ha en tydlig källa. Det är aldrig fritt att lägga till referenslösa detaljer där det passar och ändra fakta för egen agenda. De verktygen tillhör skönlitteraturen.

Pressetik

Vad som är relevant i nyhetspublicering kan vara en svår och känslig fråga. Även om det finns pressetiskaregler är det inget som de olika nyhetsmedierna verka utgå lika ifrån.

Vad är relevant för läsare att få veta? Vad är de inblandades rättigheter?

I fallet med mordet på mannen i Malmö undrar jag hur Aftonbladet kan anse det riktigt att publicera fakta rörande pojkarnas religiösa bakgrund innan det har visat sig relevant för nyheten. Om den största och kanske viktigaste skillnaden mellan bloggar och de etablerade nyhetsmedierna är den strikta kontrollen och fastställandet av fakta, hur kan det då vara rätt att publicera dessa detaljer innan de har visat sig vara relevanta?

Och om dessa detaljer inte har visat sig vara relevanta, är de då nyheter? I mina ögon är de endast spekulationer. Inte för att säga att de kan visa sig vara relevanta i en snar framtid men det är också då det först blir en del nyheten.

Jag anser att om man spekulerar och publicerar information som inte har visat sig relevant och riktig kommer det ge läsare plats att spekulera och skapa fördommar och idéer om de inblandade. I känsliga frågor som ideologi och härkomst anser jag det viktigt att media håller sig till saklighet. Det är inte viktigt, för än det visar sig viktigt om förövare är starkt religiösa eller duktiga i skolan. Fast det finns inga direkta regler. För strikt saklighet kan resultera i en onyanserad och alltför icke informativ rapportering.

Ja, hur långt får nyhetsmedia spekulera? Finns det inte rättigheter för de som också är brottslingar?

Bara för att det finns en bild på förövaren, måste media publicera den? Som i fallet med rånaren som lämnade sitt offer medvetslös på tunnelbanespåret. Här ser vi förövaren utföra dådet, fångad på kamera. Men tänk om läsare skapar en falsk minnesbild och till och med skadar oskyldiga i jakt på förövaren? Behöver läsare få veta mannens identitet om polisen kan spåra och gripa mannen genom vanligt polisarbete, och inte behöver medias och läsares hjälp för att få fast förövaren. Om polisen får bra tips i jakten på förövaren kan det vara ett bra sätt att så snabbt som möjligt få fast han eller henne men hur undviker man att oskyldiga inte hamnar i kläm?

I fallet med den mördade homosexuella mannen i Malmö skulle jag publicera varsamt. Jag vet inte ens om jag skulle publicera den mördade mannens sexuella läggning förrän det hade visat sig vara relevant för brottet och nyheten. Anledningen till det är som tidigare hävdat, om det inte har visat sig vara relevant för nyheten tillhör det spekulationernas värld.

Så fort det hade visat sig relevant skulle jag däremot inte tveka för att skapa en nyanserad rapportering av brottet.

Stig Hadenius anser att namn borde publiceras oftare för att det kan hindra förövaren och skydda oskyldiga. Att tro något sådant är inte argument starkt nog, anser jag, för att sätta oskyldigt misstänkta eller bekanta till förövaren i problem. För även om det kan hämma förövaren eller bidra med viktiga vittnesmål är det långt ifrån en säkerhet att det gör det. Det är inte heller säkert att andra hamnar i kläm bara för att man publicerar men den stigmata som har kommit för många som blivit oskyldigt misstänkta kan bli väldigt stark och påverka deras liv för en lång tid framåt.

Det är inte medias roll att rapportera bilder på misstänkta, särskilt inte med risken att allmänheten tar lagen i egna händer.

Jag anser det medias roll att endast förmedla relevant, fastställd fakta i brottsfall. Misstänkta är inte dömda, alltså inte i position att få sin identitet utslängd till allmänheten.

Det jag har sagt faller väl in med de pressetiska reglerna. I fallet med Aftonbladets publicering om Malmömordet anser jag det som att de bryter mot pressetikens 10 punkt:

”10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”

Men endast i förhållande till att de publicerar innan relevans har visat sig.

Aftonbladets chefredaktör hävdar att även om media inte publicerar dessa kontroversiella detaljer så kommer bloggare göra det. Då uppstår, enligt honom, en situation där läsare kan uppfatta det som att media mörkar information och att dessa bloggar berättar ”sanningen”. Denna situation är skadlig både för medias anseende och för den dåligt underbyggda information som läsare då får. Men är detta verkligen den väg då som etablerad media ska gå? Att bli mer som bloggarna? Detta kommer i det långa loppet i så fall skada medias anseende mer och likställa den med bloggarnas spekulerande värld.
Pressetik är en snårig skog men riktlinjerna i pressetiken är tydliga. Saklighet och medkänsla för alla inblandade. Ingen ska hängas ut och rapporteringen ska inte ta någons parti.

Giraffen Marius

I veckan avrättades den nyfödda giraffen Marius. Expressen publicerade en serie artiklar, allt från då man försökte hitta ett hem till Marius, avlivningen samt debatten som följde.

Marius avlivades för att djurparken ville undvika inavel bland girafferna. Händelsen väckte starka känslor hos många, världen över. Både då man försökte hitta ett hem åt giraffungen samt efter avlivningen. Det gick så långt att direktören för Köpenhams Zoo blev mordhotad.

Det hela är mycket sorgligt. En ung giraff som måste avlivas för att han är överflödig. Men det är också aningen förbryllande varför reaktionerna är så starka. Avlivning är mycket vanligt på djurparker och hos veterinärer. Många som protesterar är även köttätare. Det hela är en parad i hyckleri.

Varför berör detta så många, så starkt?

Som aftonbladet skriver ”Marius är en fullt frisk giraff på 1,5 år. Ändå ska han avlivas på söndag med en bultpistol, för att sedan obduceras inför publik och slutligen matas till lejonen.”

det hela är direkt och tydligt. Varför denna orättvisa?

När det handlar om djur är orättvisan total. De kan aldrig hållas ansvariga. En sådan klart svart och vit bild är något människor reagerar starkt till. Det är tryggt att veta vem fienden är. Det gör en komplex värld enkel. Se till alla de exempel som finns inom skönlitteraturen.

Det är en väldigt konkret nyhet utan stor komplexitet.

Denna typ av orättvisa har en naturlig dramatik. Alla vill veta varför. Därför är det också en snackis. När en nyhet väcker såhär starka känslor skapar det engagemang. Det lustiga är att det egentligen inte är en nyhet då denna typ av praxis utförs dagligen på djurparker världen över. Men jag anser att denna typ av nyhet fyller en viktig funktion. Den väcker debatt om stora, etiska frågor. Den engagerar läsare att tänka till.

Om man ser till de norska medieforskarna Johan Galtung och Marie Holmboe Ruge´s kriterier för nyheter så faller nyheten om Marius in på flera punkter. Nyheten händer nu och är dramatisk, den är enkel och tydlig, djur ligger oss nära kulturellt och särskilt när det är en djurpark i Danmark (intressant att nämna är dock att det är för oss ett exotiskt djur utan egentlig närhet till vårt klimat), nyheten är oväntat och den berör oss och är negativ och sorglig.

Något som jag också tror har nyhetsvärde är att det ger en mörk bild av ett det vi är vana att se med naiva ögon. Minnet av den lyckliga djurparken från ens barndom eller från utflykter med egna barn sätts i helt nytt perspektiv. Den hårda sanningen bakom kulisserna. Jag tror alla behöver en dos kall sanning av det här slaget lite oftare för att vässa sin källkritik. Det är nästan aldrig så bra som det verkar och det är heller kanske inte så illa som det verkar heller och det enda sätt du verkligen kan veta är att ifrågasätta och tänka själv. Därför har nyheten ett starkt värde av att vara chockerande, oväntad.

Det finns en konflikt i djurparkernas förmedlade bild av att vara djurens beskyddare mot den verklighet som faktiskt råder. Det, som denna nyhet visar, chockar också läsare.

Nyheten har även bra spänning. Vad kommer hända? Hur kommer det att gå? Varför blev det så här? Vem är att skylla? Det blir uppföljning och nyheter för flera dagar. Det som flera medieforskare kallar kontinuitet. Dock blir det nog en kort men intensiv uppföljning för den här nyheten. Högst två artiklar till, skulle jag tro.

Nyheten är också extremt personifierad. Alla kan se världens grymhet i den unga giraffens ögon. Det är som när många sörjde noshörningen Nelson, men ändå finns det fortfarande för lite finanser för att rädda noshörningar från tjuvjakten. Det handlar inte om reson, det handlar om känslor. Nyheter av dessa slag är lätta att förenkla och polarisera, för att använda ett uttryck från medieforskningen.

På en internationell nyhetsnivå har den här nyheten inte så värst mycket värde i förhållande till krig och annat elände men ändå faller den in i kategorin som en självklart stor nyhet. Om man ser till Hvitfeltds kriterier för nyheter så kan man även räkna in konflikt, ovanlighet och närhet. Djurparkens yttre om att vara djurens beskyddare och denna giraffs öde ger en mycket svart/vit bild samt en tydlig idékonflikt om djurparkers faktiska agerande bakom kulisserna. Det här är en nyhet som kanske inte påverkar men den berör och chockar.

Lokaltidning

Jag fortsätter denna blogguppgift med att analysera en nyhet från min lokaltidnings förstasida. Tidningen är ”Mitt i – söderort” i Stockholm och nyheten är att ett nytt slakthusområde ska byggas. Bilden till texten täcker nästan hela förstasidan och rubriken lyder ”Tusen får jobb i nya slakthusområdet”. Den vinkel tidningen väljer att presentera, fånga uppmärksamhet med är de jobb som skapas. I ingressen presenteras däremot en konflikt mellan kommunens ekonomiska intresse och miljöpartiets krav på hållbar utveckling. Konflikten är att området ska byggas utan koppling till järnväg, att det ligger långt från innerstaden och att frakten endast kommer att göras med lastbil.

Vinkel i artikeln är först nya jobb, ökad kommunikation och nya bostäder. Hur det kommer att gynna ekonomin för det närliggande centrumet och hur det kommer att sätta området på kartan. Sedan fortsätter artikel med att granska de negativa aspekterna så som lukt, buller och ökad trafik.

En projektledare får chans att komma till tals och försvara bygget och en ledamot för miljöpartiet får chans att kritisera.

Man visar nyheten och den konflikt som finns mellan olika intressen.

Den här nyheten är bra för en lokaltidning. Det är ett stort projekt som kommer att påverka kommunen i stort.

Nyheten berör de flesta som bor i kommunen då den kommer att föra med sig ansenlig förändring.

Källan är också pålitlig då projektet är planerat av stadskontoret (Stockholms stad). Vilket också förstärks med att bilden till artikeln är tagen från projektets datorgrafisk. Bilden visar hur området är planerat att se ut.

Även om nyheten är relevant är det även lätt att visa konkret på hur det hela kommer att påverka området. Ökad försäljning, fler butiker och restauranger samt en betydande produktion.

Konflikten mellan miljö och ekonomi är också en het potatis i nuläget, då vi lever i en allt mer miljömedveten tid, vilket också gör nyheten mer relevant. Även här kan boende se risken för de negativa, konkreta effekterna. Buller, lukter och ökad trafik.

Vad nyheten saknar är intensitet. Något som intresserade mig med det är att vid sidan av den här nyheten har man valt att sätta två korta notiser om rån som inträffat. Detta kan vara ett sammanträffande men det kan också vara medvetet för att ge intensitet till nyhetssidan.

Nyheten är lagd i ett större perspektiv och saknar personifiering.

Det finns också en bra möjlighet till uppföljning då bygget är planerat att sätta igång snart. Alla de konflikter som kan uppstå och de effekter som kan bli.

Om man jobbar som journalist för en lokaltidning så kan man även argumentera för att det vore ansvarslöst att inte prioritera en nyhet som kommer att, så extensivt, påverka området som tidningen täcker.

Så, för att sammanfatta. I boken "Reporter" av Björn Häger ställer han upp nyhetsvärdering med ordet VINKELN: Vikt, Icke-normalt, Närhet, Konflikt, Elitpersoner, Lättbegripligt, Nytt.
Listan är lik den som andra medieforskare ger men aningen förenklad. Nyheten faller in på flera punkter för den rådande nyhetsvärderingen. Den är nära, vilket annars inte skulle göra att den ens platsade i tidningen, det finns en konflikt mellan olika intressen, den kommer att beröra området och dess invånare och den är ny. Sedan finns det en bra möjlighet för kontinuitet som nämns i Hvitfeltds studier.
Men om man ser det från ett annat medieforskningsperspektiv, det om att ge vad läsaren vad de vill ha eller vad de behöver så faller nyheten in i den först nämnda. Det vore inte, anser jag, rätt att inte rapportera om något som kommer att påverka området till så stor grad.