I vanlig nyhetsrapportering finns det
oftast inte plats för känslor. Fakta rapporteras med saklighet och
innehåller inte djupare beskrivningar av hur händelserna upplevs.
Skönlitteraturen kan däremot vara helt fri från fakta.
Skönlitteraturen är lögner som genererar sanna känslor, det som
Salman Rushdie säger i youtubeserien ”big think”:
What do we mean by
truth in litterature? And clearly what we mean is human truth. Not
photografic, journalistic, recorded truth. But human truth.
I den
stil som kallas ”new journalism” försöker reportaget förmedla
de sanna händelserna med den subjektiva uppfattningen, den mänskliga
sanningen. Det som skiljer skönlitteraturen från reportaget är att
reportern, enligt mig, aldrig får ljuga. Det gör dock
skönlitteraturen hela tiden.
När Tom
Wolfe väljer att beskriva Phil Spectors tankar utifrån Spectors
egna huvud tar han sig egentligen ingen frihet för fiktion. Han
använder sig av svaren från interjuvn med Spector och beskriver
händelsen utifrån Spectors perspektiv. Genom att radera sig själv
som reporter får läsaren förstå de tankevindlingar, den
subjektiva uppfattningen, som fick Spector att agera som han gjorde.
När skönlitteraturen är så bra på att förmedla känslor och
reportern vill försöka beskriva det subjektiva, är det då inte
bara ett effektivt verktyg?
Vi
människor lever i en värld av abstraktioner. Ideologi, identitet,
känslor, illusioner. Om man ska förstå något på ett djupare plan
behöver man oftast förstå hur det upplevs. När man pratar om
ämnen som nationalitet, religion, ägande osv. är det egentligen
endast illusioner man talar om. Upplevda idéer. Istället för att
beskriva det utifrån kan det vara mer korrekt att försöka beskriva
det inifrån subjektet. Men utan tillräcklig information är detta
inte möjligt och man får inte lägga till där det passar. Då blir
det skönlitteratur. Det vill säga lögn.
Jag
har precis läst böckerna ”Imperiet” av Ryszard
Kapuściński och ”Hells Angels”
av Hunter S. Thompson. ”Imperiet” försöker förklara
effekterna, känslorna och anledningen till Sovjetunionens fall och
den andra hur ett motorcykelgäng orättvist blev syndabock för
lagen och utnyttjad som ett svarta får av en hel journalistkår.
Båda böckerna är skrivna ur författarens perspektiv och i båda
är de hela tiden närvarande. Genom noggrann research, tydliga
beskrivningar av väl valda, talande, händelser målar författarna
upp en bild. En bild som vävs genom historien och är större än
dess delar. Om alla upplevelser endast hade varit sakligt beskrivet
hade, anser jag, ingen sådan bild kunnat existera. Helheten är både
det interna och externa. Läsaren måste uppleva, inte bara förstå,
för att kunna skapa egna sinnesbilder. Men det är här gränsen
också dras mellan fakta och fiktion.
Om man
som Liza Marklund ändrar fakta så har man trätt över till
fiktion. Det är alltså lögn. Ändrad fakta är lögn, subjektiva
beskrivningar en sann uppfattning.
I både
”Imperiet” och ”Hells Angels” är de subjektiva upplevelserna
och de valda beskrivningarna medvetet sammanvävda. Just för att de
skapar den där stora bilden, helheten. Men det är journalistens
roll att aldrig ljuga.
Så, där
skönlitteratur kan skapa emotionell, existensiell sanning ur lögner
kan journalistik skapa förståelse i det subjektiva. Gränsen är,
enligt mig, tydlig. Det är journalistens roll att välja mellan
beskrivningar, stilspråk, vinkel och perspektiv men allt måste ha
en tydlig källa. Det är aldrig fritt att lägga till referenslösa
detaljer där det passar och ändra fakta för egen agenda. De
verktygen tillhör skönlitteraturen.
